Nov 172006
 

Det har regnat mycket.

Det finns mycket vatten att fotografera.

Alla grenarna är fulla med droppar. De blänker i motljuset.

 
 

Det är mycket vatten i bäcken i Solgårdsdalen.

 
 

För att få vattnet att röra sig: slutartiden en femtedels sekund.

Maj 222006
 

Detta är den fotografiska höjdpunkten på resan. Därför finns det många bilder att se här.

Vi börjar med att konstatera var Stabbursdalens nationalpark ligger.

 

Snart börjar äventyret. Vårt mål är Stabbursforsen.

 

Efter en stund kommer vi fram till Stabburselva.

 

Här får vi passera på en hängbro. Hunden Laika är rädd att gå över.

 

Vi skall uppleva mycket innan vi kommer fram till forsen.

Titta, en örn!

 

Niko tycker det är skönt att svalka magen på en snödriva.

 

Nu får vi se lite utsikt. Här ser vi oss gärna omkring.

 

Det gäller att inte bara vrida på huvudet i sidled. Vill man ha ögonen med sig gäller det att sänka blicken också.

Du ser gruset som ligger på marken här uppe på kullen. Kan det växa något där?

Ojdå !

 

Vänder vi oss åt andra hållet här uppe på kullen så möter oss denna vy.

 

Vi går vidare.

Här uppe på fjället har björkarna det inte lätt. Idag är det vindstilla, men vi förstår att det kan blåsa också.

 

Är man liten kanske man inte ens orkar resa sig.

 

Det finns mycket vackert att se.

 

Här i Stabbursdalen växer en unik tallskog. Den är unik eftersom den är den nordligaste utposten för flera fågelarter.

 

Denna tallen kunde jag ju bara inte låta bli att fotografera.

En märklig gren.

 

 

Och nu, till sist.

Vi kommer fram till vårt mål. Stabburforsen.

Denna syn mötte oss.

 

Nu vill vi vara här en stund och verkligen titta på forsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer den mest dramatiska bilden.

Här vågar vi knappt vara.

Detta är taget uppifrån och neråt. Vi ser kanten där vattnet störtar ner. (Dock från betryggande avstånd)

 

Sådär ja! Nu är vi nöjda. Nu har vi verkligen fått se forsen.

Vi vilar och äter vår medhavda frukt.

Under tiden konstaterar vi hur långt våren har kommit.

 

Nu är det dags att vända hemmåt.

Men vi är inte trötta ännu.

Inte förrän vi kommer tillbaka till bilen.

Vi har verkligen gått långt. En hel mil.

Det märks.

Hundarna har varit fulla av energi hela tiden. Men nu vill till och med de vila.

 

Men, vilket äventyr!

Detta kommer vi att minnas länge.

Och det var roligt att du också ville följa med oss hela vägen.

 

 

Imorgon får vi faktiskt se midnattssolen.

Klicka här för att få se den.